Jag fyller år snart (läs: om några veckor), fick CSN idag, känner mig inte överdrivet mycket tätare än vad jag gjorde igår och börjar fundera på när det slutar vara socialt acceptabelt att önska sig pengar i födelsedagspresent.
Att man som 43-åring inte kan önska sig sedlar har jag förstått. Så länge pengarna inte är maskerade i sadistiska presentkort som är låsta till en lagom sofistikerad butik där presentmottagaren förmodligen aldrig handlar, är det uppenbarligen inte i enlighet med god norm att säga att man vill ha något att fylla plånboken med i samband med sin födelsedag.
Att man däremot som 17-åring önskar sig pengar är så gott som ett krav. "Jaha, lilla flickan har blivit stora flickan nu ju, och då kan en ju minsann inte tro att det som jag köper passar damen i smaken, nej, och så är det så svårt - ungdomar idag, vettu."
Var är min ålder i skalan accepterat-pinsamt?
Snart kommer de där förutseende vad-önskar-du-dig-samtalen där svaret "något kul" inte brukar uppskattas av släktingar man bara träffar vid de där obligatoriska tillfällena. Och nej, böcker får jag aldrig även om jag uttryckligen svarar det. När man jobbar i en bokhandel verkar böcker exkluderas som presentartikel när det annars borde vara ett säkert kort - vilken bokhandelsanställd gillar inte böcker? Jag tror minsann att folk som jobbar på restaurang kan bli bjudna på middag vid en del tillfällen. Nåja.
Strumpor. Jag ska önska mig strumpor. Gärna flerpack i samma färg så man inte behöver anstränga sig när man ska para ihop dem efter tvätten.
Pengar får jag nog vänta med tills min karriär kommit igång. Oavsett vad, kommer jag när jag blir rik, vara 21 år gammal. För att räkna de fyllda åren - det slutade jag med förra året.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar